För en vecka sen såg jag Snow White and the Huntsman, eller som jag råkat säga flera gånger: Snow Man and the Huntsman. Vilket egentligen är en mer passande titel efter att ha sett filmen. Som titeln antyder får Snow White aldrig bara vara Snövit.
Visst finns det potential i historien; två starka kvinnor som utkämpar en kamp om kungariket. Men Snövit får en försupen jägare som hjälp och den enda vettiga scenen med honom i är när han skär av hennes klänning. Vilket är ett helt opassande plagg när man vandrar i skogen. Dessutom förstår tittaren att deras relation bubblar av kärlek fast av väldigt oförklarliga anledningar, förutom att han är en man och hon en kvinna.
Självklart räcker det inte med jägaren och för att ta ytterligare fokus från de kvinnliga karaktärerna slänger de in "den gamla barndomsvännen". En av manligt kön. Därför kan han (självklart) inte förbli en vän. Även här kommer en kärlekshistoria in i bilden. Eftersom en kvinna och en man kan inte vara vänner.
För att sammanfatta har vi nu en Snövit, en jägare och en barndomsvän, ett triangeldrama som tar över historien om en stark kvinna som slåss för kungariket.
Att den onda drottningen i sin strävan efter ungdom och skönhet förgör ett helt kungarike behandlas inte djupare på grund av att de hjältemodiga männen ska ramla omkring i skogen och tråna efter Snövit.
En film som hade potential att bli en ny Spiderman eller en Batman slutar som Bridget Jones i fantasymiljö. För när det handlar om kvinnor finns det väl inget viktigare än kärlek, eller?
3 kommentarer:
Bra skrivet! Har inte sett filmen och blir ju inte direkt sugen på att se den. Hoppas att allt är bra med dig! /barndomsvännen
Tack! Ja den var väl ingen höjdare, men väldigt lik många andra hollywoodrullar.
Helt klockren beskrivning av filmen. Du är helt klart inne på någonting där.
Skicka en kommentar